»VISION 7000«

Global information

Den bibliska profetian
har sista ordet

Förutsagda händelser
bli verklighet

Guds väg till oss
är vår väg till Gud

av missionär Ewald Frank


Globe


Den bibliska tidsindelningen
Den bibliska profetian har sista ordet
Herrens dag
Kristi återkomst
Den majestätiska skapelsen
Bestämd till gemenskap med Gud
Guds övernaturliga agerande
Den sista kallelsen
Självgjorda traditioner
Ett personligt avgörande

Kära läsare

Du behöver bara några minuter av din dyrbara tid för att läsa denna korta redogörelse. Vi lever i en mycket orolig tid. Dagligen når oss underrättelser om speciella händelser. Vad som förr omtalades under ett helt århundrade, är nuförtiden nästan dagliga nyheter. Massmedia rapporterar om naturkatastrofer, hungersnöd, krigselände, stamfejder, etniska utrensningar, religiöst betingad terror, ofattbara illdåd och all slags kriminalitet överallt i världen. I något land rasar vid västkusten en hundratals kvadratkilometer vidsträckt skogsbrand, samtidigt som vid östkusten en stormflod drar fram med förödande verkan. Ingenting synes mer vara som förut. För de politiska, ekonomiska och sociala problemen är varken nationellt eller internationellt några betydande lösningar i sikte.

I denna traktat vill vi i korthet beröra aktuella händelser i den bibliska profetians ljus. Vi närmar oss med topphastighet år 2000. Snart har det gått ungefär 6000 år, sedan de första människorna skådade denna världens ljus. Grovt räknat förflöt från Adam till Abraham 2000 år, från Abraham till Kristus likaså 2000 och från Kristi födelse, från vår tideräknings början, åter 2000 år. Vi frågar oss med rätta, om också detta årtusendets skifte medför en vändpunkt i mänsklighetens historia.

Den bibliska tidsindelningen - klick photo

Spekulationerna därom ökar, allt efter som vi närmar oss år 2000. Experterna utmålar en dyster bild för den närmaste framtiden. Ja, det finns till och med sådana, vilka liksom några av USA:s kongressdelegater uttalade sig därom, huruvida vi vore den första generationen, som måste frukta, att också vara den nuvarande civilisationens sista.

Det talas öppet om det "eskatologiska" och "apokalyptiska infernot", som inom kort bryter ut och kommer över jorden. Människorna är också uppenbart bekymrade över, vad som kommer att ske inom den närmaste framtiden. Är vi i dessa så viktiga frågor avhängiga av klar- eller "dunkelsiare"? Måste vi rådfråga filosoferna och tyda deras utlåtanden? Borde vi kanske rentav uppsöka spåmän och astrologer? Eller finner vi verkligen säkra svar på dessa frågor? Ja, ty: "...så mycket fastare står för oss nu det profetiska ordet, och ni gör väl, om ni aktar därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan." (2. Pet. 1: 19)

Vi behöver aktuell information från den Heliga Skrift och den borde vara välkommen för var och en som ärligt och uppriktigt vill ha besked. Den allvetande Gud kunde redan vid tidens begynnelse låta skriva ned, vad som intill slutet skulle ske. Människorna skriver historien i enlighet med händelser som inträffat. Gud har på förhand beskrivit hela historien och den däri realiserade "frälsningshistorien" ända tills en ny himmel och en ny jord blir till, då tiden åter mynnar ut i evigheten. Det tidsmässiga händelseförloppet står fast och är oåterkalleligt.

I "Vision 7000" är närmast fråga om, att fästa vår uppmärksamhet vid det, som oundvikligen närmar sig och kommer att ske alldeles inom den närmaste framtiden, men därjämte också att visa den enda väg, på vilken vi kan undfly den kommande förödelsen. När det gäller den nuvarande händelseutvecklingen, finns det faktiskt en klar kurs i den Heliga Skrift på grund av de förutsagda "tidens tecken". Fastän på 2000 år ingenting världsomskakande direkt från himlen synes ha inträffat och människorna ha svårt att tro, att Gud ingriper i historien, så skall det likväl ske, eftersom det är förutsagt i Guds Ord. Gud skapade världen på sex dagar och vilade på den sjunde. När det är fråga om den "profetiska tidsåldern", så är en dag för Gud såsom våra tusen år, för det står skrivet: "Men ett vare icke fördolt för eder, mina älskade, detta, att 'en dag är för Herren såsom tusen år, och tusen år såsom en dag'." (2. Pet. 3: 8; Ps. 90: 4) I Apg. 2: 17 talar aposteln Petrus, refererande till profeten Joels förutsägelse om de "yttersta dagarna", då den Helige Ande blir utgjuten, varmed avses den ca. 2000 år långa nådatiden.

Lika visst som att vi nu lever i slutet av det sjätte årtusendet räknat från begynnelsen av mänsklighetens historia, lika visst är "Herrens dag", Guds sjunde dag, det sjunde årtusendet alldeles framför oss. Enligt Upp. 10 skall det vara Kristi tusenåriga fridsrike med de sina på jorden, till vilket Ordet refererar: "Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen; över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren." (vers 6). Efter reningsprocessen följer förnyelsen och jorden blir försatt i ett paradisiskt tillstånd, där "verklig fred" råder, så att t.o.m. varg och lamm gå där tillsammans i bet (Jes. 11: 6-9). När vi kastar en blick på det bibliska "Sjunde årtusendets vision", finner vi verkligt klarläggande beskrivningar ur Guds Ord.

Den bibliska profetian har sista ordet

För våra ögon uppfylls just nu den Heliga Skrifts profetiska förutsägelser, som är föreskrivna för denna tid. Till dem hör framför allt Israels folks återkomst till det "förlovade landet". Dess förskingring bland alla folk förutsades redan i 5 Mos. 4, och vid tidens ände skulle det åter bli församlat (Jes. 14: 1, Jer. 30: 3, Jer. 31: 7-12, Hes. 36-38). Jesus Kristus framhöll detta i sin liknelse om "fikonträdet" - förebild på Israel (Hos. 9: 10) - som ett speciellt kännetecken för den generation som går mot sin ände (Matt. 24: 32-41).

Beträffande tidsförloppet, så blir i Israels folk den gudomliga tideräkningen framställd för oss som de "profetiska dagarna". Genom profeten Hosea får vi veta närmare av följande text: "Kommen, låtom oss vända om till Herren, ty han har sargat oss, han skall ock hela oss, han har slagit oss, han skall ock förbinda oss. Han skall om två dagar åter göra oss helbrägda (detta har redan skett), på tredje dagen skall han låta oss stå upp, så att vi få leva inför honom" (detta skall ännu ske) (Kap.6: 1-2).

De nämnda två profetiska dagarna hänvisar entydigt till de gångna tvåtusen åren, under vilka Israel från och med år 70 e.Kr. var förskingrade utöver hela världen. Sedan år 1948 existerar åter nationen Israel, dit judarna återvänt från 143 länder. Detta är uppfyllelsen av de gudomliga löftena som visat sig besannas. Med den tredje dagen avses det snart inkommande årtusendet, då Israel skall igenkänna Kristus som sin Messias och mottar Andens liv. Aposteln Paulus har skrivit följande, med hänvisning till Israel: "Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning, vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de döda?... Förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara kommit in; och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet" (Rom. 11: 15,25-26).

Likaså står den allra senaste tidens händelser i Europa i samband med den bibliska profetians uppfyllelse, speciellt efter den fredliga vändningen i oktober-november 1989. För våra ögon uppstår ett "förenat Europa", såsom det stadgades i "Romfördraget" 1957. De historiska fienderna blev vänner. Motsättningarna mellan öst och väst är tills vidare undanröjda. Delningen, som gick från Tysklands mitt genom Europas fastland, finns icke mer. Det uppstår ett "sameuropeiskt hus", inom vilket alla skall få rum, ett "förenat Europa". Därmed uppstår på nytt för våra ögon det "romerska riket" - det sista av de fyra världsväldena, som profeten Daniel i gamla Testamentet såg (kap. 2 och 7). Det motsvarar "vilddjursväldet" i Uppenbarelseboken, som stiger upp ur det europeiska folkhavet och som hela världen förundras över (kap. 13). Där är icke enbart fråga om det politisk-ekonomiska världsväldet, utan huvudsakligen om den religiösa "ryttarinnan" (kap.17), som har tömmarna i sin hand och sålunda styr händelserna. Denna religiösa "världshärskare" blir av alla religiösa och politiska ledare respekterad och erkänd. Det "förenade Europa" blir världsmakt nummer ett, som i huvudsak formar "världsekonomin". I religiöst, politiskt och ekonomiskt hänseende sker ett förenande. Denna föreningsprocess skall inom kort vara avslutad i sitt första skede och därmed har alla förutsättningar skapats för de slutliga händelsernas förverkligande.

Aposteln Paulus såg på förhand den nuvarande utvecklingen på alla sina nivåer och skrev för snart tvåtusen år sedan vad som blir verklighet inför våra ögon: "Ty ni vet tämligen väl, att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten. Bäst de säga: 'Allt står väl till, ingen fara är på färde' ('Nu är fred och säkerhet' noggrann övers.) då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan." (1 Tess. 5: 2-3).

Sedan Michail Gorbatschow 1985 kom till makten, hölls den ena "freds- och säkerhetskonferenssen" efter den andra. De historiska "toppmötena" ledde till avspänning mellan Öst och Väst, möjliggjorde Tysklands återförening och medförde de östeuropeiska ländernas självständighet. Politikerna är nu mer än någonsin intresserade av denna förutsagda "fred" och av den allt omfattande "säkerheten". Dessa begrepp används nu allt oftare i samband med händelserna i Mellanöstern. Israel blir allt mer en "brännpunkt" för händelserna i världspolitiken och därmed också Jerusalem, som blir gjord till en "lyftesten" för alla folk runt omkring, såsom profeten Sakarja profeterat (kap. 12).

Enligt det tredje "Oslo-fördraget" måste förhandlingarna angående Jerusalem vara slutförda 1998. Såsom även det profetiska Ordet förutsagt, skall det till slut proklameras fred. Tyvärr skall det vara - fastän Israel till och med offrar "land för fred" - endast en genom många kompromisser uppnådd, av politikerna förhandlad, och av högsta religiösa auktoritet välsignad "skenfred". Som det står skrivet, skall just då fördärv plötsligt komma över dem.

Herrens dag

Så snart "frälsningens dag" är till ända (Jes. 49: 8; 2. Kor. 6: 2), blir jorden hemsökt av de mest fruktansvärda vredesdomar och plågor strax före "Herrens dag", således det sjunde årtusendet. I Matt. 24 och på andra ställen har Herren Jesus själv hänvisat till olika följdföreteelser. Han talade om krig och krigsrop, jordbävningar, hungersnöd och alla slags katastrofer och sade sedan: "Men allt detta är endast begynnelsen till födslovåndorna". Jordbävningar och alla slags naturkatastrofer kommer ytterligare att tillta, ända till den länge väntade, allt överträffande jordbävningen i Kalifornien på USA:s västkust (St.Andreas-sprickan), som vetenskapsmännen väntar skall inträffa när som helst. Det är naturligt att smärtor föregår en födsel. Enligt Rom. 8: 19-22 suckar hela skapelsen och väntar med smärta på en ny födelse. Jesus talade om den stora vedermödans tid så här: "Ty då skall det bliva en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt från världens begynnelse intill nu, ej heller någonsin skall förekomma" (Matt.24: 21).

I Lukas 21 och även på andra bibelställen omtalas för oss, vad som skall ske i denna stora vedermöda: "Och tecken skola ske i solen och i månen och i stjärnorna, och på jorden skall ångest komma över folken och de skola stå rådlösa vid havets och vågornas dån, då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för det som skall övergå världen, ty himmelens makter skola bäva." (Vers. 25-26).

Vi kan inte i detta sammanhang detaljerat gå in på dessa ofattbara katastrofer och de i den Heliga Skrift förutsagda "apokalyptiska vredesdomar", som efter Jesu Kristi "Brudeförsamlings" borttagande kommer över den gudlösa mänskligheten. Herren Gud bjöd människan, åt vilken han gav denna jord, att tillsammans med Honom lägga den under sig.

Skild från Gud förstör människan både jorden och sig själv. Fackfolk talar med bekymmer om luftens, vattnets och jordens förorening, om faran, som ozonhålet för med sig, om "drivhuseffekten", som kommer att utlösa en klimatkatastrof. Verkligt skrämmande är tanken på ozonskiktets uttunning, som får som följd, att solstrålningen såsom Skriften förutsagt, skall vara sju gånger starkare än normalt. Så står det skrivet: "Och månens ljus skall bliva såsom solens ljus, och solens ljus skall vara sju gånger klarare, såsom ett sjufaldigt dagsljus..." (Jes. 30: 26)

För "siaren" Johannes på ön Patmos blev det framställt på följande sätt: "Och den fjärde ängeln göt ut sin skål över solen. Då fick denna makt att bränna människorna såsom med eld. Och när människorna blevo brända av stark hetta, hädade de Guds namn, hans, som hade makten över dessa plågor; de gjorde icke bättring och gåvo honon icke ära." (Upp. 16: 8-9). På den tiden är då "nådens och frälsningens dag" förbi, så att människorna inte längre kan omvända sig till Gud. Det skall för många bli ett förskräckligt uppvaknande, ett för evigt "för sent".

Efter att solen har bränt jordens yta, skall den vändas i mörker, för så står det skrivet: "Solen skall vändas i mörker och månen i blod, förrän Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda." (Ap. 2: 20; Joel 2: 31). "...och solen blev svart såsom en sorgdräkt, och månen blev hel och hållen såsom blod;

Och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, såsom när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark vind... Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och de rika och de väldiga, alla, både trälar och fria, dolde sig i hålor och bland bergsklippor och de sade till bergen och klipporna: 'Fallen över oss, och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede! Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan bestå?'" (Upp. 6: 12-17).

Alldeles såsom Gud i sin nåd och kärlek på Noas tid gav mänskligheten en möjlighet till räddning genom att gå in i arken, och så undkomma den ofrånkomliga syndafloden, så visar Guds Ord oss, hur vi kan undfly den kommande förödelsen genom att söka frälsning i Jesus Kristus (1 Pet. 3). De som tro Hans Evangeliums budskap och låter förbereda sig själva, skall få kraft att undfly allt som skall komma, och bli upptagna till Honom i härligheten (Luk.21:34-36 osv.). Till detta sammanhang hör också Jesu Kristi yttrande: "Men när detta begynner ske, då må ni resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning." (Luk. 21: 28).

En stämning av världsundergång gagnar till intet, det medför ingen lösning. Inte panik, utan eftertanke och omvändelse. Denna stunds uppmaning lyder: "Skynda och rädda din själ!", ty "...vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?" Nådatiden lider mot sitt slut. Nedräkningen pågår redan. Guds sista kallelse ljuder likt en basun. Den som vill komma till Gud, måste göra det nu.

I följande bibeltext ställs vi i detta sammanhang inför en varning: "Men Herrens dag skall komma såsom en tjuv, och då skola himlarna med dånande hast förgås, och elementen upplösas av hetta, och jorden och de verk som äro därpå, brännas upp.

Då nu allt detta sålunda går mot sin upplösning, hurdana bören ni då icke vara i helig vandel och gudsfruktan, medan ni förbiden och påskynden Guds dags tillkommelse, varigenom himlar skola upplösas av eld och elementen smälta av hetta! Men nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor, förvänta vi efter hans löfte." (2. Pet. 3: 10-13).

Till detta temakomplex kunde ännu anföras många skriftställen. Vad som för länge sedan blivit nedskrivet, skall snart vara historia. Trots det måste vi handla nyktert och sansat och planera vårt liv alldeles som vanligt, för ingen vet faktiskt tiden och stunden; vi borde blott sörja för, att vi vandrar med Gud och varje stund vara redo att möta Herren. Vår Herre jämförde denna sista tid vi nu lever i, med Noas dagar och med Sodom och Gomorras tid. (Luk. 17: 26-30). Ingen kan bestrida att allt blivit värre i varje avseende överallt i världen. Den från Gud avfallna världen är nu såsom då, mogen för dom. Gud erbjuder bådadera: nåd eller dom. Vilketdera väljer du?

Kristi återkomst

Gud, som Skaparen, har en plan för skapelsen och likaså som Återlösaren en plan för de återlösta. Den som tror på en personlig Guds existens, är övertygad om, att Han inte lämnar någonting åt någon slump. Så säger Herren: "Jag förkunnar i förväg vad komma skall och långt förut vad ännu ej har skett; jag säger: 'mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag!'" (Jes. 46: 10). "Ty dom skall Herren hålla på jorden, en slutdom, som avgör saken med hast." (Rom. 9: 28).

Den som känner den Heliga Skrift vet, att löftet om Förlossaren i hela Gamla Testamentet, allt sedan Edens lustgård (1. Mos. 3), var Guds folks hopp. Likaså har Jesu Kristi, Förlossarens återkomst, varit Guds folks hopp allt sedan Nya Testamentets början - från och med Hans himmelsfärd. Han sade: "...jag skall komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag är, där skall också ni vara." (Joh. 14: 3). Denna frälsningshistoriskt största händelse är nu verkligen omedelbart förestående. Enligt internationella pressuppgifter väntade miljoner människor över hela världen därpå vid årsskiftet 1995/96. Det finns visserligen religiösa fanatiker, såsom i de tragiska fallen med extremriktningen "Soltemppelorden", av vilka femtiotre i oktober 1994 och sexton i december 1995 begick självmord. Såsom pressen uppgav, höll de fem gånger om dagen andakt, iklädda sina ordenskåpor och höll dagliga mässor. Dessa är scharlataner, som gång efter annan träder fram och bringar den sanna tron i vanrykte. Men det finns också människor som tror Bibeln och som med glädje väntar Jesu Kristi återkomst och lever ett alldeles normalt liv, som är nyktra, rediga och sanna både i handel och vandel.

Om Jesu Kristi återkomst och de därpå följande händelserna inträffar före eller efter årtusendeskiftet, är överlämnat åt Gud allena. Tidens tecken, som vi bör iakttaga, låter dock tydligt förstå, att den tiden är nära. Någon exakt tidsbestämmelse, som man förut upprepade gånger försökt sig på, är Gud vare tack inte möjlig, ej heller nödvändig.

Så räknas t.ex. i den bibliska profetian 360 dagar i året, och inte såsom vi vant oss, 365 dagar. Redan detta medför med tiden en stor skillnad. Det förblir verkligen så, att ingen vet tiden och stunden utom Gud allena. Ändå har den Heliga Skrift till vår orientering givit klara förutsägelser som kännetecken.

I samband med Kristi första tillkommelse uppfylldes över 100 av Gamla Testamentets profetior. Alla väsentliga detaljer om Honom var förutsagda i den gammaltestamentliga profetian, från Hans övernaturliga avlelse, Hans födelse i Betlehem, Hans tjänstgöring, Hans lidande och död, ända till Hans uppståndelse och himmelsfärd. Detsamma gäller tiden för Kristi andra tillkommelse. Det är verkligen överväldigande att läsa motsvarande skriftställen, som just nu är så aktuella.

Aposteln Petrus såg för snart 2000 år sedan i anden, att just Kristi återkomst skulle bespottas, såsom nu sker. Huvudkritiker är otroende teologer, som inte förstår Guds tidtabell och det sätt på vilket Skriften är avfattad. De påstå bl.a., att apostlarna och också Jesus själv har misstagit sig ända till Nya Testamentets sista kapitel, eftersom Han sade: "Se, jag kommer snart!" Bibeln är likväl skriven på så sätt, att den gäller för samtliga tidsperioder. Vart skrivet ord kan predikas och tros under hela nådatiden intill den tidpunkt, då den tillkännagivna händelsen verkligen inträffar.

Petrus går till sakens kärna och skriver: "Och det må ni framför allt veta, att i de yttersta dagarna bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra efter sina egna begärelser och säga: 'Huru går det med löftet om hans tillkommelse?'" (Noggrannare övers: 'Var dröjer hans utlovade tillkommelse?') På det svarar han: "Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga mena att han fördröjer sig, men han är långmodig mot eder, eftersom han icke vill att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring."(2. Pet. 3: 3-9). Bespottarna har faktiskt inte mycket tid mer; deras skratt och hån skall förbytas i gråt och tandagnisslan. "Faren icke vilse, Gud låter icke gäcka sig; ty vad människan sår, det skall hon ock skörda." (Gal. 6: 7). Enligt Skriftens vittnesbörd skall Kristus snart komma igen enligt sitt löfte, och rycka upp de sina till sig i härligheten (1. Tess. 4), förrän den stora vedermödan bryter ut (1. Tess. 1: 10).

Förrän Herren Jesus före oss gick in i härligheten, gav Han sina lärjungar löftet att komma igen och taga dem till sig (Joh. 14). Vid Hans tillkommelse bli alla i Kristus avsomnade Guds barn, som har del i den första uppståndelsen, återuppväckta, och de som leva i gemenskap med Honom bli förvandlade och uppryckta Honom till mötes, för att för alltid vara hos Honom (1. Tess. 4). De skall se Honom och bli formade i Hans bild (1. Joh. 3). Så skall ske, så visst som det är förutsagt i Guds Ord.

Den majestätiska skapelsen

Förverkligandet av Guds frälsningsplan begynte redan vid skapelsen. Tyvärr blir den inte av alla på ett logiskt sätt förutsatt av Skaparen, fastän var och en vet, att det fanns en urmakare förrän det fanna en klocka, och likaså en byggmästare, förrän det kunde finnas en byggnad osv. Det är allmänt känt, att från den tid, då människorna genom stora uppfinningar genomfört det till synes omöjliga, Guds existens har ifrågasatts och skapelseberättelsen betecknats som osannolik, i synnerhet sedan Darwin år 1859 utgav sina teser. Ateistiska filosofer har de senaste århundradena gjort sina motsägande teorier trovärdiga och samtidigt lett människorna in i vantro. Gud förnekas och människan firas. Det har t.o.m. påståtts, att allt skulle ha uppstått av sig självt. Den som tror så, kunde lika gärna förneka sin egen far och mor och påstå sig vara född av sig självt och vara ett resultat av evolutionen.

Vem kan föreställa sig, att universum, i sin omätliga omfattning, med sina oräkneliga stjärnor och sin fullkomliga harmoni, skulle ha kommit till av sig självt, t.ex. genom en ursprungssmäll? Hittills har faktiskt ingen ännu anmält sig, som ens i ringaste grad kunde förbättra den majestätiska skapelsen. Låt oss tänka på de otaliga varelser i världshaven, vilkas idealiska levnadsförhållanden blivit fastställda, eller på alla miljoner djur- och fågelarter i alla världsdelar och hur fullständigt de överallt anpassat sig efter klimatförhållandena.

Såsom Skaparen i begynnelsen skapade och förordnade allting genom sitt Allsmäktiga Ord, så förblir det ännu i dag.

Sedan jordens uppkomst sås och skördas vart år såsom Herren Gud har förordnat: "Så länge jorden består, skola sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra." (1. Mos. 8: 22). Blott där, var människan tanklöst ingriper i naturen, uppstår obalans. Dagligen mättades miljarder människor och om allt fördelades på rätt sätt, skulle ingen på jorden behöva svälta. Gud vårdar sig inte bara om oss och alla levande varelser, utan Han håller också genom naturen en mäktig predikan för oss om livet, döden och uppståndelsen. Varje vår uppstår nytt liv, som alstrar ny frukt. Sommaren följer med sin ymniga skörd. Därefter kommer hösten, då träden fälla sina löv och naturen dör. Sedan följer vintersömnen och förvisso åter uppvaknandet enligt densamma rytmen följande vår. "Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud har ju uppenbarat det för dem. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända från världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk." (Rom. 1: 19-20).

Även det faktum, att alla varelser producerar sin egen art, skall för alltid bestå. Ännu i dag sås de samma frön, som vid jordens skapelse första gången kom fram. Samma träd växer med sina samma frukter och ännu lever samma djurarter på jorden. Också människorna, skapelsens krona, är ännu precis sådana, som Adam och Eva var då. De tilldelades skapande egenskaper. Det har på ett alldeles häpnadsväckande sätt visat sig de gångna hundra och speciellt de sista femtio åren. Vi har upplevt en utveckling från hästvagnar till flygmaskiner och rymdfarkoster.

Människan förmår utföra praktiskt taget allt, vad hon besluter att göra, alldeles såsom Gud har sagt: "Härefter skall intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra." (1. Mos. 11: 6). Detta blev jag speciellt medveten om den 9 december 1995, när astronauten från Apollo 16, general a.D. Dr. Charles Duke i Berlin berättade om sitt besök på månen i april 1972.

Det finns bara en sak människan inte förmår göra, nämligen skapa liv. De som tror på evolutionen och talar om ursprungscellen, borde väl också säga oss, vem som i så fall skapat denna ursprungscell och nedlagt livet i den. Här kunde också ställas frågan, vem som lagt i alla varelser fortplantningsförmågan. Varför sår inte gudsförnekarna artificiellt framställt vete? Eftersom de helt säkert vet, att det inte skulle börja växa, emedan det inte har någon livsgrodd i sig. Varje sunt tänkande människa borde ställa den suveräne, allsmäktige Skaparens existens som förutsättning för den väldiga, alltomfattande majestätiska skapelsen. Ifall människorna inte hade vänt sig bort ifrån Honom, så skulle de kunna tro Hans Ord och skapelseberättelsen, som var dag besannas inför våra ögon. Gud och Guds Ord förblir evigt sant och trovärdigt för alla dem, som aktats tron värdiga.

Bestämd till gemenskap med Gud

Enligt Guds vilja är människorna från början bestämda till att leva i gemenskap med Honom. Därför har de, oberoende av religion och ras, en längtan att dyrka ett högre väsen. Alla bär inom sig en odefinierad längtan, att få dyrka något, oberoende av, hur det sker i praktiken. Om någon inte finner något religiöst, som han kan dyrka, så kan det bli mammon, passionerna, sporten, någon hobby eller också någon idol. Denna djupa längtan, som varje människa, fattig eller rik, bär inom sig, kan dock varaktigt tillfredsställas endast med det gudomliga.

De troende judarna ber till Gud, som på Mose tid presenterade sig som Israels Gud. En verklig jude kan bara tro på en enda Gud, ty Han har själv sagt: "Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en." Cirka sextusensjuhundra gånger förekommer i Gamla Testamentet uttrycket "Herren Gud" - "Elohim Jahweh". De bibeltroende judarna väntar hela tiden på Messias ankomst och templets återuppbygelse, såsom det blivit dem lovat.

Också muslimerna tillber den ende Guden, som de kallar Allah. Deras profet Mohammed, trodde visserligen, att Messias blev avlad av Anden, men förnekade likväl Kristi korsfästelse. För honom var Han en stor Guds profet och ett sändebud, som Gud efter slutförd tjänst tog upp till sig, men som inte var Återlösare och Herre. Muhammed predikade absolut monoteism, men hade ingen förståelse för Guds uppenbarande av sig själv i Kristus och för den oumbärliga återlösningen.

Hinduerna tror på sin huvudtréenighet, som består av Brahma, skaparen, Vishnu, upprätthållaren och Shiva, fördärvaren och förnyaren, såväl som på en mångfald andra gudar. De sätter sitt hopp till läran, att människan i det följande, tillkommande livet förmodligen återvänder till djur och genomgår en fortlöpande reningsprocess, tills hon uppnår det slutliga målet.

Buddhisterna tror på liknande sätt på reinkarnationen och baserar sig på meditation. Liksom i hinduismen och islam, söker man också här förgäves ett gudomligt budskap, som skulle medföra frälsning och hopp för evigheten, vilket inkluderar seger över döden. Men är inte en religion utan frälsning och verkligt hopp en hopplös och frälsningslös religion?

Vad det verkligen handlar om, är den uppenbarade och stadfästa "Guds vilja", som människan måste underordna sig. Det var en tidsperiod, då de första människorna levde i direkt gemenskap med Herren Gud i paradiset. I detta ursprungliga oskuldens tillstånd, visste de inte av lidande, smärta, sjukdom eller död. Som den Eviges skapelser var de bestämda att leva för evigt. Herren Gud har utrustat människorna med en fri vilja, så att de kan fatta sitt eget avgörande, som innebär liv eller död. De kunde välja mellan gott och ont, lydnad och olydnad, tro och otro. Så är det med oss alla ännu i dag. Helt i begynnelsen var det fråga om lydnad, varvid de tyvärr kom till korta; först Eva och sedan Adam. Eva lyssnade till Satans argumentering och lögner när han var i ormens skepnad; hon blev förförd, föll i synd och drog Adam med sig. Därmed var syndafallet fullständigt. Så hamnade båda genom överträdelse av Guds befallning under det ondas inflytande och måste dö. Herren Gud gjorde allvar av sin hotelse och drev dem ut ur paradiset. Gemenskapen med Honom var bruten, lidande, sjukdom och död kom över hela mänskligheten, trots att fienden försäkrat: "Ingalunda skall ni dö ...ni kommer att bli lika Gud..." (1. Mos. 3).

Må ingen två sina händer i oskuld och säga: "Vad angår det mig!", för varje man och varje kvinna, varje flicka, varje pojke, skulle ha handlat likadant som Adam och Eva - ja, de gör så ännu i dag. Gud känner oss alla och visste, att ingen människa i sig själv förmår hålla Hans bud och föreskrifter. Ändå har Han i sin rättfärdighet gett dem, för att vi skulle inse våra överträdelser och vår olydnad mot Honom.

Ifall det inte funnes en gudomlig lag, skulle ingen kunna bli överbevisad om sin överträdelse och ingen skulle inse förlåtelsens och återlösningens nödvändighet. Vi föddes alla till denna världen skilda från Gud och bortkomna från Honom och behöver därför bli återlösta och försonade med Honom. Samvetet manar envar, också dem, som aldrig någonsin hört det gudomliga budskapet och som aldrig heller läst Bibeln. Var och en vet när han ljuger, bedrar, stjäl eller gör något annat förbjudet. Alla, såväl fattiga som rika, goda och onda, har blivit skyldiga inför Gud. Må ingen mena, därför att han inte dräpt någon eller gjort sig skyldig till någon annan förbrytelse, att det inte är så illa ställt. Guds rättfärdiga dom har kommit över alla, därför måste vi alla dö. Det finns faktiskt ingenting i livet som är så säkert som döden, "Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas," (Hebr. 9: 27). Vi är ansvariga för våra handlingar.

Genom syndafallet bröts gemenskapen med Gud. Men Han tänkte på oss och banade själv en väg tillbaka till Honom genom En, som kunde säga: "Jag är vägen, sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig." (Joh. 14: 6). Herren kom i sin gränslösa kärlek och barmhärtighet till oss, så att vi kan komma till Honom.

Eftersom vi i denna jordiska kropp ådragit oss skuld, måste Han ikläda sig en likadan kropp, för att däri företräda hela mänskligheten som den enda oskyldiga. Han tog all skuld på sig och försonade oss med Gud. Det skedde i Jesus Kristus, vår Herre, som ropade ut sin kallelse: "Kommen till mig, ni alla som arbeten och äro betungade, så skall jag giva eder ro!" (Matt. 11: 28). De människor, som kommer till Honom, kan anbefalla sin ande åt Honom när deras sista stund nalkas och vara förvissade om, att Han alltid skall ge samma svar: "Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset." (Luk. 23: 43). Den som ändå medvetet lever utan Honom, skall också dö utan Honom. Saliga äro endast de, som lever med Kristus och dör i Honom (Rom.14: 7-8; Upp. 14: 13).

Guds övernaturliga agerande

Återlösarens människoblivande var en Guds övernaturliga gärning på det naturliga området. Maria föddes till denna världen såsom varje annan människa och behövde också bli återlöst. Hon var endast utvald av Gud som det mänskliga kärl, i vilket den gudomliga säden blev lagd, så att Ordet kunde bli kött. Också hon behövde uppleva frälsning och var därför bland de 120, som på pingstdagen på övre salen i Jerusalem blev uppfyllda av den Helige Ande, vilket hör till frälsningen (Ap. 1: 14; 2: 4 osv).

Gud saliggör endast på ett sätt, nämligen alltid i samband med tro på löftets Ord. Maria trodde det gudomliga budskapet, som ängeln Gabriel bringade henne och sade: "Jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt." Så blev Ordet kött och Guds Son född. På samma sätt måste alla män och kvinnor tro det gudomliga budskapet, ställa sig till Guds förfogande och upptaga i sig löftets Ord. Endast på så sätt kan ett andeverkat, gudomligt liv genom pånyttfödelsen uppstå i dem. Efter det övernaturliga grundandet av den nytestamentliga församlingen genom den Helige Andes utgjutande på pingstdagen, omtalas inte Maria en enda gång mer i Bibeln, varken av Petrus, Johannes och Jakob, eller av Paulus eller någon annan. Hon hade fyllt sin uppgift. Det är fråga om Jesus Kristus, som allena är Återlösare, Medlare och Försvarare. "Mariologi" är främmande för Bibeln och mot Jesus Kristus.

Jesus Kristus var till anden Gud, till köttet människa. Han var absolut helig och syndfri; därför kunde Han taga på sig all vår skuld och dö i vårt ställe. Genom Hans blod, som hade i sig gudomligt liv, har Han berett försoning och förlåtelse för alla. Men det kan endast de uppleva, som tror därpå. Det har skett en fullkomlig försoning och en fullkomlig själens, andens och kroppens återlösning. Genom Hans uppståndelse på tredje dagen kröntes och legitimerades återlösningsverket gudomligt. Döden, helvetet och Djävulen besegrades; Den Uppståndne är den verkliga Segraren från Golgata. Han uppenbarade sig för sina lärjungar efter sin uppståndelse under fyrtio dagar och undervisade om Guds rike (Ap. 1). Därefter blev Han upptagen till himmelen inför deras ögon (Luk. 24).

Alla sant troende äger i dessa gudomliga fakta ett fast ankare för sina själar. På Hans uppståndelse baserar sig Hans egnas uppståndelse, på Hans himmelsfärd vilar vår tillförsikt, att bli upptagna till Honom till vårt himmelska hemland.

Den Allsmäktige Gud har före världens grundläggelse utsett ett evigt rike för sina söner och döttrar. Människornas misslyckande kan inte omöjliggöra eller spoliera Guds plan. Det uppstod bara ett tidsmässigt begränsat avbrott, som Gud hade räknat med. Herren återköpte utan dess egen åtgärd människosläktet, som frivilligt avgjorde sig emot Gud och underställde sig Satans herravälde. Återlösningen är både ett historiskt och frälsningshistoriskt faktum. Genom Evangelium förs det glada och frigörande gudomliga budskapet till människorna. Däri är fråga om Guds alltomfattande nådeserbjudande. I kraft av denna återlösning bli av människobarn, som ifrån födseln är dödens barn, pånyttfödda Guds barn, som få evigt liv, om de i tro tar emot detta frälsningsverk.

Eftersom Guds rike är ett evigt rike, måste alla, som önskar vara där, äga evigt liv. Därför är det nödvändigt, såsom vår Herre själv kräver, att var och en blir född på nytt (Joh. 3). Fröet till denna födsel ovanifrån är Guds Ord. Det bär den gudomliga livsgrodden i sig. Över alla, som i tro tar emot Ordet, kommer den Helige Ande och åstadkommer den gudomliga avlelsen. Genom den naturliga avlelsen blir vi jordiska, timliga skapelser - människobarn. Genom den övernaturliga avlelsen av Anden blir vi Guds barn. "... ni, som äro födda på nytt, icke av en förgänglig säd, utan av en oförgänglig, genom Guds levande Ord som förbliver."(1. Pet. 1: 23). I det ögonblick vi upplever pånyttfödelsen, bli vi Guds barn och Gud blir vår himmelske Fader.

Den som på detta bibliska vis tror på Herren som sin Återlösare, får uppleva det personligen. Detta Guds nådeserbjudande utan motstycke, gäller alla människor, som tar emot det så länge frälsningens dag varar. Ingen kan ens föreställa sig, hur fruktansvärt det skall vara för de människor, som har förkastat frälsningen och går till evigheten skilda från Gud. Senast i dödsögonblicket kommer alla att ställas inför det faktum, att med döden är inte allt slut, också de, som inte tror på ett liv efter döden.

Den sista kallelsen

Förrän Herren kommer tillbaka, måste missionsbefallningen Han själv gett (Mark. 16: 14-18 osv) förverkligas globalt en sista gång. "Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk; och sedan skall änden komma." (Matt. 24: 14). Aldrig tidigare har det erbjudits sådana möjligheter att förverkliga denna uppgift såsom nu genom massmedia. För siaren Johannes på ön Patmos visades det symboliskt i följande bild: "Och jag såg en annan ängel flyga fram uppe i himlarymden, som hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och folk." (Upp. 14: 6).

Det torde vara välbekant för alla, att efter reformationen uppstod ständigt nya, mer och mer djupgående väckelser. Den som är införstådd med saken vet, att vid sekelskiftet begynte en världsomfattande, mäktig Andens verkning och speciellt efter andra världskriget skedde ett genombrott till den sanna apostoliska förkunnelsen.

Före speciella händelser har Gud alltid sänt sina tjänare och profeter, för vilka Han uppenbarat sin hemlighet (Amos 3: 7). Vi tänker t.ex. på Noa, Mose och andra, såväl som på dem, som uppträdde under loppet av kyrkohistorien. Såsom det i Jes. 40: 3 och Mal. 3: 1 blev lovat och av Jesus Kristus själv bekräftat i evangelierna, uppträdde Johannes Döparen som vägberedare för Kristi första tillkommelse med ett "aktuellt budskap". Hans tjänstgöring var av frälsningshistorisk betydelse och den stod i direkt samband med händelserna i Guds rike. På samma sätt har Gud också i denna nådatids sista skede uppfyllt sitt löfte och före "Herrens dag" kommer, sänt en budbärare efter Elias förebild, såsom det blev förutsagt i Mal. 3: 23-24, med det uppenbarade Ordets "aktuella budskap" före Kristi andra tillkommelse. Jesus själv bekräftade detta löfte, som ännu låg i framtiden (Matt.17: 11) och hänvisade också till Johannes tjänst, som redan var slutförd (vers 12). Nu är det fråga om, att bereda vägen för Herren och vända Guds barns hjärtan till de apostoliska fädernas lära och praxis, liksom det då var fråga om, att vända de gammaltestamentliga fädernas hjärtan till det Nya Förbundets barn (Luk.1: 16-17). Vi har att göra med frälsningshistoriens sista, avslutande händelser och den nytestamentliga församlingens fulländning.

Den övernaturligt stadfäste gudsmannen William M. Branhams tjänst, som jag själv fick uppleva, uppvisar apostlarnas och profeternas alla kännetecken och bekräftar, att i vår generation Skrifterna uppfylls inför våra ögon. Det skedde ting utöver det vanliga, som påminner om vår Herres profetiska tjänstgöring och om evangeliernas och Apostlagärningarnas berättelser. Så vittnar härom välkända personligheter inom olika väckelserörelser, som också var ögönvittnen och åhörarvittnen. Den första som blev världsbekant som ögonvittne på fyrtiotalet, var utgivaren av tidskriften "Voice of Healing", pastor Gordon Lindsay från Dallas, Texas, USA. Han utgav 1950 boken "William Branham - en man sänd av Gud". Denna ödmjuka gudsmans lära och praktik överensstämde verkligen med apostlarnas och profeternas bibliska vittnesbörd. Till detta faktum skulle alla kritiker ställa sig öppet och ärligt.

Denna andliga rörelse, som tog sin början i maj 1946, omfattade senare också de stora folkkyrkorna och andra kristna konfessioner. Hundratals evangelister blev inspirerade och började sin tjänstgöring. Sedan dess har en världsomfattande evangelisering över konfessionsgränserna förekommit, "Det fulla Evangeliets affärsmän"s möten och karismatiska sammankomster. "Användandet av andliga gåvor", "bön för sjuka" osv, begränsas inte längre till kristna ytterlighetsgrupper, utan praktiseras allmänt och uppmärksammas till och med av massmedia. Ändå har kyrkorna och frikyrkorna trasslat in sig i obibliska läror och traditioner, utan att veta det.

Även om Gud stadfäster sitt Ord för enkelt troende åhörare genom helbrägdagörelse av sjuka, behöver det inte vara något bevis för lärans, evangelistens eller undergörarens äkthet. Det är bara ett bevis på, att Gud är trofast, hör bön och uppfyller sitt löfte för dem som tror på Honom.

Den andliga välsignelsen kommer över alla, som längtar därefter: "Han låter sin sol gå upp över både onda och goda, och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga." (Matt. 5: 45). Vår Herres Ord ger också här den erforderliga förklaringen: "Av deras frukt skall ni känna dem." (Matt. 7: 16), således inte av Andens gåvor, som man kan tillägna sig och imitera, utan av Andens frukter (Gal. 5: 22-23), som skall växa och vittna om, vilket "träd" det egentligen är fråga om. Det andliga regnet är inte härvid avgörande, utan den art av frö i hjärtat, som det faller över, för varje frö producerar sin art. Det finns såväl goda som onda frön på denna världens åker. Herren säger: "Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden!" (Matt. 13: 30). Vid skördetiden bindes ogräset i knippen för att brännas upp och vetet samlas in i Hans lada. Det måste också gå i uppfyllelse vad Herren ytterligare sade: "Många skola på den dagen säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?' Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, ni ogärningsmän!'" (Matt. 7: 22-23).

Såsom vår Herre sagt, existerar det äkta och oäkta jämsides med varandra. Det oäkta är så likt det äkta, att man säger: "Här är Kristus. Där är Kristus." Han varnade oss för detta då Han sade: "Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra tecken och under, för att, om möjligt, förvilla de utvalda." (Mark. 13: 22). I själva verket är Gud närvarande endast där, var Han kan visa sin väg och göra sin vilja, där, var Hans Ord och Ande är och lära och praktik är i överensstämmelse med Bibeln.

Under och tecken allenast är inget kriterium. En stämningsfull atmosfär betyder intet för Gud. För Hans vidkommande måste allt stämma överens. Nu gäller det att följa samma Ordets förkunnelse och praxis som på apostlarnas tid, förenat med en skriftmässig tro, som enbart är grundad på Guds Ord och förankrad i Jesus Kristus.

Med verklig respekt måste alla gudfruktiga därför omfatta de löften, som givits till Kristi församling för den sista tidsperioden, de måste tro dem, se fram emot dem och uppleva deras uppfyllelse. Förrän Kristus kan komma tillbaka, måste allt först bli tillrättalagt och återställt efter biblisk, d.ä. efter urkristen förebild; så sägs det i Ap. 3: 21: "Himmelen måste behålla honom intill de tider då allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun."

Alldeles i slutet före Kristi återkomst, skall ett bibliskt, oorganiserat samfund av troende utkristalliseras med Kristus som huvud. Det stora genombrottet till kompromisslös urkristen förkunnelse och praxis enligt Apostlagärningarnas förebild och således också till "fulländningen av reformationen" i Herrens församling, är nära förestående. Så som det var i begynnelsen, på apostlarnes tid, så måste det vara igen vid slutet. Apostlagärningarna är den enda för Gud giltiga förebilden för den nytestamentliga församlingen.

Självgjorda traditioner

Varje människa föds till en viss världsåskådning och de flesta förblir därvid till livets slut utan att närmare reflektera däröver, än mindre göra sig mödan att försäkra sig om dess riktighet eller oriktighet. Det hör till god sed att förbli trogen hävdvunna traditioner. Också många av dem, som följer sina religiösa traditioner, önskar i grund och botten bli lämnade i fred för Gud. Orsaken till denna inställning och utveckling ligger sist och slutligen inte i själva religionen. Man har fått den uppfattningen, att tjänsteinnehavare sköter om allt. Från födseln till döden förses människorna med fromma ritualer och ceremonier, utan att någonsin höra det saliggörande frälsningsbudskapet, uppleva personlig frälsning och få inre frid.

De stora kristna konfessionerna med sina organiserade system utgör i detta avseende inget undantag och de borde rannsaka sig själva. Att enbart hänvisa till Kristus, apostlarna eller Bibeln hjälper inte någon. Kyrkor och frikyrkor ända till de minsta trossamfund, använder bibelställen som de gjort passande för sina egna koncept. Det hela kallas sedan för "enhet i mångfalden". Vid närmare granskning har den nuvarande traditionella kristendomen i själva verket ingenting gemensamt med den ursprungliga församlingen. Inte heller den romersk- katolska kyrkan vänder tillbaka, såsom allmänt antas, till Kristus eller Petrus, utan den bildades först från och med Konstantin efter kyrkomötet 325 e.Kr. i "Imperium Romanum" till en hierarkisk organisation och statskyrka.

År 380 gjorde kejsar Theodosius och Gratian slut på den allmänna religionsfriheten. Ett år senare förklarades den ortodoxa kristendomen som statsreligion. Först år 441 hänvisade Leo I till skriftstället i Matt. 16: 18 och talade om en "apostolisk succession". Denna process slutfördes av den östromerska kejsaren Justinian (527-565), som gjorde prästerna till statens ämbetsmän. Egentligen kan man först efter denna tid tala om den allmänna katolska kyrkan.

Samma Bibel förklaras i dag på hundratals olika sätt. I stället för det gudomliga Uppenbarelseordet har det ständigt tillfogats nya mänskliga läror, förklaringar och dogmer, vilka dock inte på något sätt baserar sig på biblisk grund. Är det inte så, att alla har upprättat sitt eget religiösa rike under förevändning, att det är Guds rike? Trots allt är det så, att Kristus bygger och fullbordar sin egen församling mitt i kyrkovärlden. Gud har en plan med mänskligheten, som Han slutför. För att förstå detta, måste vi lösgöra oss från alla traditionella synsätt och vända tillbaka till den ursprungliga begynnelsen, nämligen till Guds Ord. Gud fordrar inte av någon människa en blind tro på vad som helst. Den äkta tron har två friska andliga ögon och två fasta andliga fötter. Den står på Gamla och Nya Testamentets osvikliga grundval och ser däri Guds rådslut med mänskligheten från början till slut.

Trots att den övervägande majoriteten av de sökande är tillfreds med den högtidliga atmosfären i trivsamma möten och de flesta mer eller mindre förblir kvar i hävdvunna läror och traditioner, skall de verkligt uppriktiga rådfråga Skriften och handla därefter. Dem skall Gud låta det lyckas, att uppnå den första församlingens tillstånd.

De verkligt bibliskt troende strävar till, att i allt vara i harmoni med den Heliga Skrift. För dem är den apostoliska läran om Gudomen, dopet, nattvarden osv. giltig intill änden jämte de urkristna praxis, sådana de var i begynnelsen. Alla som hör till Herens församling skall på denna bibliska grund få uppleva den slutliga Guds verkning och dess fullbordan intill Jesu Kristi dag, som är nära förestående (Fil. 1: 6).

Ett personligt avgörande

Var och en måste ha sin personliga upplevelse med Gud, omvända sig till Honom och uppleva pånyttfödelsen genom Anden (Joh. 3: 6), uppnå frälsningsvisshet (Rom. 8: 16), bli fylld av den Helige Ande (Ap. 2: 4 osv) och bli beseglad (Ef. 1: 13 osv). Han försonade mänskligheten, även dig personligen, med sig själv i Jesus Kristus, vår Herre (2. Kor. 5: 19). Den saliggörande tron står i samband med Evangeli budskap: "Låten försona eder med Gud!"

Ingen religiös åtgärd eller kristen institution kan förmedla evigt liv och evig salighet. Det tilldelas var och en genom en personlig frälsningsupplevelse med Gud, genom tro på Jesus Kristus, den Korsfäste och segerrike Uppståndne. Detta tillfaller var och en genom tron, som kommer av predikan av Evangelium (Rom. 10), den saliggörande tron på det fullbordade återlösningsverket och förlåtelsen. Blott den, som genom en personlig upplevelse med Gud fått evigt liv, skall leva evinnerligen.

"Och detta är vittnesbördet: Gud har givit oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen, han har livet; den som icke har Guds Son, han har icke livet." (1. Joh. 5: 11-12).

"Men åt alla dem som togo emot honom, gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn, som icke hava blivit födda av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud." (Joh. 1: 12-13).

"Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt, ovanifrån, så kan han icke få se Guds rike." (Joh. 3: 3). "...ty såsom genom en människas olydnad de många fingo stå såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå såsom rättfärdiga." (Rom. 5: 19). Den som upplevt pånyttfödelsen, skall också underordna sig Honom och Hans vilja.

Måtte följande bibelställe besannas för alla de läsare, som ropa till Gud: "Jag bönhör dig i behaglig tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag. Se, nu är den behagliga tiden, se, nu är frälsningens dag." (2. Kor. 6: 2).

Slutligen må ännu påpekas, att det finns människor, som ser Gud i alla religioner och nämner Jesus Kristus som en bland många andra religionsgrundare. Det är verkligen smärtsamt. Vår Herre och Frälsare skiljer sig himmelsvitt från alla religionsgrundare. Tro på Honom är tillika en tro på Gud själv, förknippad med evigt hopp och evig salighet. Det är i själva verket en förolämpning, att jämföra Honom, Härlighetens Herre, med någon självutnämnd profet. Alla religionsgrundare har blivit begravda med sina ideologier. Ingen av dem har uppstått. De var blott människor såsom vi, och kunde inte hjälpa varken sig själva eller andra. Deras efterföljare skall vara där, var också de är. Det finns för evigt bara En, som kunde säga:

"Jag är vägen, sanningen och livet...", och de som följa Honom, skall vara där Han är. Blott i Kristus har Gud personligen mött oss; blott i Honom kan vi personligen möta Gud. Det var blott En, genom vilken vår himmelske Fader har uppenbarat sig själv på jorden, nämligen i sin enfödde Son Jesus Kristus, i vilken Han även gjort oss till Guds söner och döttrar. "Ty i sin kärlek förutbestämde han oss till barnaskap hos sig, genom Jesus Kristus, efter sin viljas behag." (Ef. 1: 5).

De aktuella tidshändelserna gör det till en självklarhet att ge den sista kallelsen och varningen. Ingen kan längre förbigå de talrika profetiska förutsägelsernas uppfyllelse. Allt som återstår av den bibliska profetian håller nu på att gå i uppfyllelse. Profeten Daniel blev tillsagd: "... göm dessa ord och försegla denna skrift intill ändens tid; många komma att rannsaka den, och insikten skall så växa till." (Dan. 12: 4). Först när tiden för uppfyllelsen av den bibliska profetian har kommit, öppnas vår förståelse för den.

Varje läsare skulle nu börja tänka efter och allvarligt ta ställning till dessa ting. Det är ju sist och slutligen fråga om dig personligen. Gud har en plan med mänskligheten, som är klar och tydligt markerad.

Kära läsare

Förhoppningsvis har du inte ställt dig avvisande till dessa klara ord, utan har i denna redogörelse sett vägvisaren till himlen. Den frälsningsbringande tron är inte tro på en död Frälsare, utan på den levande Herren, som har uppstått, farit upp till himmelen och skall komma igen. Han har inte bara sagt: "Jag är uppståndelsen och livet", utan Han har bevisat det på ett ovedersägligt sätt och därmed borgat för vår uppståndelse.

"Jesus sade till henne: 'Jag är uppståndelsen och livet; den som tror på mig, han skall leva, om han än dör, och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?'" (Joh. 11: 25-26). Det finns faktiskt blott denna enda väg att gå för alla dem, som vill vinna salighet. Den som vill nå det eviga målet, måste frigöra sig från allt, som inte är av gudomligt ursprung, även från religiösa traditioner, och återvända till Herren.

Att bekänna sig till någon religion har ingenting med själens frälsning att göra och med det verkliga livet, som kommer endast från Gud. Det finns inget frälsningsbringande sakrament eller religiös åtgärd, som kan saliggöra. Blott i Frälsaren har vi frälsning, blott i Förlossaren har vi förlossning. Det är fråga om individens tro på den ende sanne Guden, som har uppenbarat sig själv för oss i Jesus Kristus.

Även de bästa avsikter, som människorna ännu kan omfatta, leder förbi Gud och är dömda att misslyckas. Gud rättfärdiggör människan genom tro på Jesus Kristus. Det är en fri nådegåva som erbjuds människan. Du kan fatta ditt avgörande för evigheten just nu. Evangelium om Jesus Kristus, vår Herre och Förlossare, bör bli för dig helt personligen ett verkligt glatt och frigörande budskap, vars verkan och kraft du erfar.

Tro nu, att Herren Jesus har burit även din skuld och benådat dig. Även du uppmanas att återvända till den ursprungliga, bibliska tron, som profeterna och apostlarna och alla sanna Guds barn alltid haft. Ingen behöver längre låta sig ledas vilse i en fel förtröstan och bli evigt besviken. Var och en kan personligen uppleva Guds frälsning och få visshet om, att ha blivit benådad och mottagen av Gud.

Försök just nu, sedan du läst till slut, komma i samtal med Gud genom bön. Tala med Honom och tro enkelt, att också för dig gäller, vad som står skrivet: "...han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister; han som förlossar ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet." (Ps. 103). Var viss om, att Frälsarens kallelse: "Kom till mig, ni alla, som arbeta och är betungade, så skall jag giva er ro" gäller än i dag, liksom även försäkrandet: "...den som kommer till mig, kastar jag sannerligen icke ut." Denna dag kan bli den betydelsefullaste dagen i ditt liv!

I denna traktat har vi endast helt kort kunnat beröra en del punkter. Om det som här framförts talat till ditt hjärta och du skulle vilja veta mer, så finns litteratur att tillgå, som enbart är grundad på den Heliga Skrift. Säkert var det ingen tillfällighet, utan Guds ledning, att denna enkla broschyr kom i dina händer.

Jag önskar dig av hjärtat Guds rika välsignelse.


Mission Center

På bilden ser du internationella Missions-Centret i Krefeld. På området som omfattar ca. tiotusen kvadratmeter finns kapellet med 550 sittplatser, gårdskarlsbostaden, de båda missionsbyggnaderna liksom även den nya tryckeri- och förlagsbyggnaden, som ännu inte var byggd när denna bild blev tagen.

Den 1960 grundade, evangelisk-frikyrkliga missionsverksamheten, som når över konfessionsgränserna, bär namnet "Freie Volksmission" (Fri Folkmission. Dess verksamhet går ut på en fri och obroende förkunnelse av Evangelium efter urkristen förebild.

Ledaren, missionär Ewald Frank, har personligen rest i över 110 länder och uppträtt som bibellärare. Genom sina söndagsandakter över Radio Luxemburg åren 1968-1978, har han blivit känd både i hemlandet och utomlands.

I april 1964 erkändes detta missionsarbete som allmännyttigt och tjänande enbart kyrkliga ändamål. Det underhåller även ett eget förlag med tryckeri och försändning. Detta missionsarbete vårdar om människor i 130 länder på många olika språk, som t.ex. tyska, engelska, franska, ryska, polska, tjeckiska, rumänska osv. Vi sänder traktater, broschyrer, böcker och kasetter över de viktigaste bibliska sanningarna.

Detta missionsarbete finansieras endast med frivilliga donationer och understöder missionärer samt åldrings- och barnhem i Asien och Afrika. Gensvaret från hela världen är stort. Gud talar och verkar sannerligen globalt.